Olyckan är framme...

En dag i april...
 

En solig vårdag sneddar jag över Gustav Adolfs torg för att köpa frukt... sex kiwi... ska just svänga om hörnet på grönsaksståndet vill se närmare på sortimentet på långsidan...

pang... boooommmm.... en outhärdlig smärta... vad hände..... jo, någon har lite obetänksamt råkat placera en käpp så illa vid grönsaksståndets kortsidehörn, att jag faller pladask över den....

fallet synes mig vara en evighet... ser i slowmotion hur jag stupar över käppen, som visar sig vara en s.k. plockepinne.... hinner tänka neeeej...

några personer samlas runt mig, där jag ligger hjälplös framför fruktståndet... fattar ingenting, försöker resa mig upp... omöjligt... någon har skaffat fram en stol, man sliter med att få upp mig på denna...

en flicka, anställd på Kommunteknik, är förtvivlad, kommer fram där jag hänger på stolen o gråter ... förlåt, förlåt, förlåt, det var mitt fel....

ambulans, ortopediska akuten, bruten handled, krossad knäskål. operation samma kväll, sjukhusvistelse, korttidsboende, gipsad högerhand o gipsat vänsterben, rullstol, massvis med smärtstillande piller... tiden blir långsam... tecknar ned o målar med den gipsade högerhanden vad som hände den olycksaliga dagen... efter 10 veckor hem till egna boet.... hemtjänsthjälp... rollatorn blir en vän...

drömmer både natt o dag om fötter, ben, högklackade skor... ser avundsjukt på alla, som kan gå alldeles av sig själva... tänker...

varför tar vi människor allting för givet..... att röra sig, gå och springa är inte självklart.... en kropp som fungerar är en ovärderlig gåva....

mina händer längtar spela, mina armar längtar omfamna, min kropp vill älska...

käre Gud, please, svara på alla mina Varför... Vad ville du säga mig med detta.... vad har jag gjort för fel... please, tell me...
 

For English - click here!

Tacksamma tankar går till UMAS skickliga ortopeder, som gjorde ett underbart arbete med mina skadade leder, sytt ihop bitarna med ståltråd.... allt perfekt läkt.... är dock fortfarande, beroende av rollator för att ta mig fram utomhus ... men... ser fram emot sommaren... hoppas på, att då återigen få njuta av långa promenader i solen ... utan hjälp!